Min mamma fick en stroke för snart två år sedan, hon tappade tal och rörelseförmågan på höger sidan. Jag var den av oss tre barn som sist fick veta att hon fått stroken, jag är ändå älsta barnet, borde inte sjuhuset ringt mig då?? Jag fick veta allt en vecka efter, visst mamma hade sagt till sin kontaktperson att hon inte vill att hon skulle ringa mig, men tycker ändå att hon kunde gjort ett undantag och tagit den där jävla telefonen och ringt mig iaf, jag är som sagt hennes dotter och har fan rätt att veta om något händer henne, och detta är ju en jävligt allvarlig sak. Men efter en vecka fick jag veta detta. Jag som ringt och försökt få tag i henne hur mycket som hälst och trodde hon blivit sur och inte längre ville ha någon kontakt med mig, tänk om det hade gått värre som tur så har de ju inte gjort de, men tänk om.. Detta gör mig så frustrerad, ledsen och arg.

Har försökt och få tag i henne i snart två månader via sms och ringt men har inte fått något svar alls, så hjärnan började snurra på högvarv igen förens idag då min älskade lillasyster var hos mamma och hälsade på, så mamma hade bett henne ringa mig, då jag äntligen fick prata med henne igen. Hon har fortfarande svårt med tal och få fram orden, men känner sig så jävla hjälplös när man får fråga om och om igen om vad de är hon säger?! Blir helt förstörd när jag inte kan förstå henne, så efter vi lagt på så brister jag i tårar. Jag hade velat vara nära henne nu visa henne att jag finns där för henne, men som de ser ut nu vet jag inte riktigt när tiden ska räcka till för att åka ner till henne. Jag kan ju inte bara släppa allt här hemma och bara åka.

Denna känsla av hjälplöshet får mig att känna mig värdelös, det gör mig galen, att jag inte funnits där mer innan all hände, jag vet att jag inte ska ta på mig detta men, det är lättare sagt en gjort. Känns som allt bara rasade när jag fick beskedet om mamma. Vi hade precis fått upp kontakten igen efter åtta hela jävla långa år. Det som snurrar mest är att om jag hade tagit upp kontakten tidigare så hade vi kanske haft en bättre relation idag och kanske hade jag kunnat se tecknen på att något inte stod rätt till. Men nu är så inte fallet. Önskar att allt hade varit annorlunda, men jag kan inte spola tillbaka tiden, tiden då vi umgicks som mor och dotter och vi hade kul, kunde prata om all och gråta ut i varndras famn. Saknar allt med tiden då vi verkligen hade våran mor och dotter relation. Åhh tårarna bara sprutar just nu, vet inte vad jag ska ta mig till, allt bara vrids om inom mig och drar åt så jag knappt får någon luft. Hatar denna känsla..

Aja, jag får försöksa samla mig lite nu.. :)